… är en sån dag då jag inte har lust att göra något överhuvudtaget. Finns ingen motivation, whatsoever.

• At an airport. No particular position, just anything at an airport. I love the pulse, atmosphere, the people (sometimes), and big meltdown of cultures and people.
• As a musician. Go all in on music and be a rock star.
• As a sailor. Go on ships all around the world and see things.
• As a bartender. Talk with people, make drinks in different bars. 
• Work with food, i.e. in restaurants, kitchens, or hotels.
• As a flight attendant or pilot. Flying is nice.

But then again: nothing stops me from becoming any of the things mentioned above.

Långa dagar nu, mycket att göra. Kom hem från sista träffen i SI-utbildningen jag. SI (Supplemental Instructions) är ett program som Chalmers erbjuder nya studenter (nollan) som extrahjälp i bl.a. programmering och matte. Som en goda medmänniska jag är ställer jag upp och hjälper till. Skämt åsido så gillar jag att utbilda och förklara för folk. Det är i programmering jag ska vara SI-ledare i, så det ska bli nice att förklara alla komplicerade koncept för alla newbs som anländer till hösten. Med tanke på att ~70% brukar kugga första programmeringstentan så kan det vara behövligt …

Det ska bli askul när de nyintagna anländer, jag taggar som attan. Skön chans för oss att återuppleva Nollningen (hur tragiskt det än låter). Ska bli asnice med nya människor, så därför ska jag faddra (“phaddra”) också. 

Igår var blöt. Deppigt att se grå himmel och regn i morse, men det är säkert bra på något sätt. Vi köttar på i skolan om dagarna: ganska gött att slippa plugga till tenta denna läsperiod, eftersom vi bara arbetar i projekt just nu. Ett programmeringsprojekt och en kommunikationskurs där vi skriver rapporter, artiklar och skapar presentationer. I knoow, Svenska A/B all over again, men det måste göras. Vårt programmeringsprojekt är ett 2D-spel, och har en projektsida uppe här.

Idag är det full fart igen. Möte på morgon och kväll, och Mathilda anländer på kvällen för övernattning till fredag (fick veta idag, eheh). 

Jag klagar dock inte. Det är gött att vara upptagen och bolla med allt – man lär sig prioritera, delegera, och fokusera. Samt släppa kontrollen ibland, och “bara låta saker hända” (det sista är ett skönt uttryck).

Kapten Röds “Framåt För Evigt” har en riktigt fin och bra konstruerad text. Till exempel:

Det finns ställen här i landet där det ständigt är skottår 
Solen skiner med det sköljer en brottsvåg
Där folk är snea för ni som regerar
Stjäl våra pengar men för sånt finns ingen brottskod 
Nej det finns pengar till semestrar och sportåk 
Men när vi behöver hjälp blir budgeten bortblåst 
Men vi behöver något mer än ett gott råd 
För ilska plus hunger blir postrån

Hör hur bra det rimmar (lyssna på låten samtidigt), och hur ordens spets kommer fram på ett riktigt schysst sätt. Jag blir ofta fascinerad av hur rap, hiphop och reggae lyckas sätta ihop texterna.

Kolla in hela texten här, och lyssna på låten på Spotify.

(jag behöver väl knappast nämna att hans “Ju Mer De Spottar” har minst lika bra text?)

Ibland vill man bara skriva saker, hur bäng och borta de än är. Jag äger en Moleskine (anteckningsbok) där jag skriver och noterar högst personliga tankar, idéer, mål, listor och vardagliga saker. Jag har upptäckt att om man – som jag – noterar, observerar, tänker, grubblar och analyserar saker så är det oerhört givande att få ner skit på papper. Det ger mig på något sätt en försäkran om att jag inte tänkte i onödan. Weirdo, va? Det handlar även om att jag gärna vill dokumentera mitt liv, både för min skull och kanske även andras, vad vet jag. I vilket fall så uppmuntrar jag andra att skriva ner sånt som finns i skallen ibland. Bara för att ha som påminnelse ibland, istället för att tankar och idéer ska flykta iväg.

Jag gillar Göteborg. Speciellt nu när klimatet börjar bli behagligt. Dock är det blåsigt och kallt när solen går ner, men jag spår en fin sommar. Man skapar sig en viss relation till en stad när man promenerar genom den om natten. I natt lyssnade jag på The Doors “Riders On The Storm” på väg hem, vilket var ruggigt stämningsfullt. Den vackra fullmånen gjorde inte saken sämre heller. Jag gillar månen också. Har alltid föredragit månens vita ljus framför solens gula, hur nu det är möjligt. Notera att det endast rör sig om ljuset – inte värmen, eller bristen på, som de båda utstrålar. Månens ljus bränner dig inte, och är klart som silver. I mina unga år läste jag om astrologi och liknande, och kom fram till att min stjärntecken, kräftan, har starka kopplingar till just månen, vatten och silver. Jag har inte mycket till övers för pseudo-vetenskap, men ändock coolt. 

The loneliness, the loneliness.

Under min tid i Göteborg i sommar vill jag gärna se havet och skärgården här. Jag har saknat det så otroligt mycket. Skulle även vara gött att resa en skvätt senare. En kort, snabb visit till ett annat europeiskt land skulle göra sinnet gott. Är ganska taggad på Frankrike eller Italien. Eller England kanske? När jag var yngre var min största dröm och mål att bosätta mig någonstans i Storbritannien. Nu är det inte lika hett, men jag kan absolut tänka mig att hänga där ett tag. Pensionera mig i syd-England, aahh. 

I juni flyttar jag in i ny lägenhet. Ska bli kul, är ganska taggad. Kommer bli nice att använda sina egna möbler och tillbehör för första gången. Jag ska vara riktigt jävla noga med stilen, och verkligen välja inredning som är PERFEKT. Förbered er alltså på en ganska tom lägenhet ett tag … Skämt åsido, jag vill leva minimalistiskt, utan många saker omkring mig. Jag gillar zen-inredning och även Schweizisk design. 

Ibland kan jag känna en viss press på att leva “fullt ut”. Man är ung och har världen framför sig. Äldre människor manar en frenetiskt att “ta vara på dagen medan du kan!”, som nån jävla uppmaning. “Okej, tack - det ska jag göra”. Jag vill träffa och hänga med människor. Jag vill att varje dag ska vara som ett rus. När man väl fått upp doften av vad allt har att ge är det svårt att släppa det. Jag är ofta rastlös och känner att jag missar saker, att tågen går. Jag ser mina nära och kära hitta stabilitet i dimman, medan jag irrar utan roder. En av mina värsta rädslor (som jag antecknat i boken jag nämnde förut) är att upptäcka att jag inte levde fullt ut, att jag ångrade saker, eller att jag sa ‘nej’ för många gånger. Jag är livrädd för att om 10 år känna att jag slösade bort min tid i 20-årsålder, för nu är ju tiden “då man ska leva”. Media – filmer, serier, böcker – glorifierar denna tid som guldåldern då man ska göra allt. Jag svamlar, men det är så jag känner.

I hope I die before I get old

Från “My Generation” - The Who